OM ATT VARA NÖJD
Hur svårt kan det egentligen vara att bara släppa alla negativa tankar, andas ut och sedan säga "jag är nöjd"?
För det är precis så det är just nu. Egentligen är jag väldigt nöjd med livet och den allmänna tillvaron. För första gången på flera år är jag studiemotiverad (när jag tänker efter har jag nog lagt ner så mycket arbete i skolan som jag gör just nu), jag har lärt mig den otroligt viktiga konsten att säga nej när livet blir för stressigt, jag får kramas med någon jag tycker om exakt hur mycket jag vill. Jag har en balans i mitt liv trots att jag pluggar på heltid och jobbar ihop en inkomst, som gör att jag klarar mig utan att låna pengar för att ha råd att leva, vid sidan av. Mina nära och kära (både på hemmaplan och bortaplan), är fantastiska och jag har svårt att förstå att jag har fått äran att vistas bland så många otroliga individer.
Samma visa gäller även när det kommer till mer specifika ting. Jag kan lämna in hemtentor som jag är nöjd med rent innehållsmässigt, jag kan skriva texter som jag läser igenom och sparar. För ett år sedan hade jag hatat allt, kastat det och gjort om det för att läsa det igen och inse att jag hatar det exakt lika mycket som sist. Det har varit svårt för mig att vara nöjd, för det har alltid funnits en tanke om att jag kan göra allting så otroligt mycket bättre. Jag har aldrig haft någon strävan, något mål för hur bra någonting ska vara, och därför har jag aldrig kunnat nå upp till de sjuka kraven jag har ställt på mig själv.
Samtidigt är jag rädd. Rädd för att motivationen ska försvinna och för att jag målar upp saker som bättre än vad de egentligen är. Det finns troligtvis ingen som helst sanning i det, men någonstans på vägen har glädje blivit ett tabubelagt uttryck som man inte ska använda sig av om man inte är etthundra procent säker på att ingenting dåligt kommer att hända, någonsin. Och det är man ju aldrig.
Växjö har blivit en bubbla, jag är väldigt distanserad från vad som pågår i Luleå just nu och att åka hem över jul kommer att bli tufft. Det är så mycket som jag kan putta framför mig just nu som kommer att bli verklighet då. Att kunna längta till någonting samtidigt som man fasar för det på det sättet jag gör är på något vis fascinerande, och oerhört skrämmande.
Men fan. Jag är nöjd ändå, för oavsett alla kurvor mellan med- och motgångar så är jag i en helt annan balans än vad jag har varit i förut. Kanske har jag blivit vuxen, kanske är allting bara mycket bättre än vanligt. Den rosa och fluffiga sidan lyckas på något sätt vara mycket större än det mörka molnet gång på gång.